IFK Kumla firar i år 60-årsjubileum och festen hålles på Husaren lördagen den 24/3. Under dessa år har med-
samt motgångar kanske vägt upp varandra. Men det är ju alltid så att man vill
glömma de svåra åren, bara minnas de goda. Här kommer alltså mest framgångar.
Jag har blivit ombedd att summera minnen från gångna tider, men
även framhålla kämpar, som verkat i våra färger. Troligen är alla dessa namn
okända för den nya generationen. En del har även jag glömt, men genom
intervjuer och gamla tidningsurklipp framstår personer samt händelser, som är
värda att ihågkomma och bevaras för framtiden.
Jag tager sektionerna i
bokstavsordning, men vill gärna börja med styrelsemedlemmar. Men kom ihåg att
inte alla här nämnes, men alla, som gjort en insats
för vår förening, är värda ett beröm för sin insats och arbete för IFK. Detta
gäller inte endast styrelsemedlemmar, utan sektioner samt aktiva. Alltså
styrelsegubbar, som jag särskilt minnes;
Thure Pettersson, Paul Fägersten,
Albert Johansson, Gunnar samt Gerhard Ståhlberg, Alvar Ekström,
Uno Larsson och framförallt Kalle Johansson, mera känd som ”Backa-Kalle”. Denne siste i raden
har jag ett särskilt minne utav. Vår förening ägde då själva Idrottsparken och fingo själva sköta denna samt klara ekonomin. Med vår- och
höstmässor samt frivilliga bidrag kunde detta klaras. Anslag från kommunen
förekom ej på denna tid och ledarna måste genom lån
hanka sig fram nödtorftigt för att klara utgifterna för vår Idrottspark. För
att bättra på kassan, var denne ”Backa-Kalle” nere i
parken på sin fritid och t.o.m. under middagsrasterna från skofabriken för att
fälla träd på vår mark samt sålde timret till en trävarufirma
och på så sätt skaffa pengar till vaktmästarlön samt
material till våra aktiva idrottsmän.Denne
kämpe ”Backa-Kalle” var en kämpe av renaste vatten
och jag tycker han är för litet ihågkommen i fråga om utmärkelser.
Detta om gångna tiders ledare och det är ingen kritik mot våra
tiders styrelser eller sektioner. Tiderna förändras till det bättre och vi
måste taga alla chanser med anslag m.m., men jag vill
belysa under vilka förhållanden dåtidens idrottsfolk fick arbeta för att klara
finanserna och få det hela att gå ihop. Heder åt alla dessa kämpar.
Redan på 20-talet var gräsplanen i Idrottsparken spolad, men
alla spelarna måste vara med och få banan snöfri till matcherna. Sedan omklädning i den kalla läktaren och klara till spel. Senare,
då föreningen ej ville förstöra gräsmattan, var det
att med cykel eller sparkstötting fara ned till Stene-gröpperna
för att iordningställa en något så när spelduglig bandybana. Och här kommer ”Backa-Kalle” igen. Han var alltid först, både i
Idrottsparken och i Stene-plan, med sin skyffel och
skottade snö och med ihopspikade skrapor hjälptes vi
åt att få en acceptabel bandyarena för matcher eller träning. Ibland fanns det ej att uppbringa is här i Kumla. Med ”Bil-Anders”
buss blev det resa till Sågar-dammen utanför Hallsberg, där alltid pålitlig is fanns på vintrarna och vi
kunde idka bandyspel, både lördagseftermiddagar och söndagar tills det blev
mörkt och det var dags att fara hem, trötta men lyckliga att få idka
bandysporten. Detta utan skifttillägg. Jag kommer ihåg
matcher i seriesystemet då ”Åkar-Bertil” lånade ut
sin fars lastbil och fraktade målburar samt annan utrustning till Hultsjön eller Gårdsjön och där
alla grabbar, inkl. publik, var behjälpliga att iordningställa en isarena, så motståndarlaget och vårt lag, kunde bjudas på
fullt acceptabel bandybana. Det gick åt hela lördagarna och söndagarna, men
alla gjorde en insats för att rädda vårt deltagande i seriebandyn.
Jag vill ge en särskild eloge till ”Knutte” Franzén, som offrade
så många av sina fritimmar på isbanan i Idrottsparken. Inte
bara kvällar utan även nätter. Särskilt minnes jag en nyårsafton, då
denne Franzén med klubbkamrater ciderade
en nyårskväll samt nyårsnatt för att kunna bjuda spelarna
på fin-fin is till nyårsdagen, då vi hade seriematch. Vem, mina vänner, skulle göra detta nu. Ja, vi
ha ju inte nyårsafton nu, men ni förstår nog innebörden i detta mitt beröm.
Jag kommer ihåg många spelare från den gamla tidens bandy. Här några stycken. Kalle Öberg, Enar Mossberg, Bertil
Johansson, den vindsnabbe yttern ”Tusse” Zarelius, ”August” Karlsson samt Nisse Nyström. Denne
senare den borne taktikern, dödsäker på tennis och
dirigerade sina kedjemannar från sin centerplats. Senare dök Algot Dohlwitz upp. Han hade i
Kumla övertagit en bokhandel, där jag själv varit med om många sektionsmöten
nere i källaren och vi försökte att reda upp bandyns problem. Denne Dohlwitz, som med sina bröder spelat allsvenskt i
Strängnäs, deltog även som aktiv i vårt bandylag. Jag har tänkt många gånger,
hur han alltid kunde placera sig på banan, där motståndarna skulle komma samt
där också attackerna kom. Kort sagt, han var alltid på plats att oroa och med
enkla medel bryta, eller irritera anfallande kedjans anfall. Gammal
allsvensk rutin med andra ord.
Under senare år har vi fostrat fram spelare, som med framgång
deltagit i högre serier. Här några namn: Algot Gävert, Stig och brodern Åke Pettersson, Pelle Yngvesson
samt Bruno Frändå. Fastän de haft andra
klubbdräkter, hävdade de sig bland de stora och misskötte inte vårt Kumla-namn.
Här har vi en idrott, som inte numera förekommer på vårt
program. Cykelsektionen bildade egen klubb: Kumla Cykelamatörer, som med
framgång härjat i svenska och utländska prislistor. Men vi har i alla fall
fostrat en stjärna, som gjort Kumla-namnet känt i
hela Sverige, nämligen Karl-Erik Eriksson ( mera känd
som ”Folkatorparn”). Denne var ett aktat namn,
särskilt i det, på den tiden kända, Sex-dagarsloppet.
Han placerade sig alltid på de främsta platserna och jag minns att han vann
varvloppet på Stockholms Stadion efter ett av loppen. I andra nationella
sammanhang, hade han alltid framstående placeringar i ”Roxen
Runt” samt i andra tävlingar inom Sverige. Denne pedaltrampare var en otrolig
tävlingsmänniska och överallt omtyckt för sitt alltid glada humör. Alltid leende, segrare som förlorare. En IFK-are
med hjärtat där det skall sitta. ”Folkatorparn”
flyttade senare till Uppsala, där han fick ett skapligt jobb som repr. Uppsala CK. Vi hade flera
framstående cyklister, men låt oss stanna här.
Här kommer min käraste idrottsgren. Var skall jag börja och var
skall jag sluta ? Jag skall försöka summera det mest
väsentliga, fastän jag ville anteckna mer utav allt, som jag känner och vill
bevara för eftervärlden.
Min bror och jag plankade i Idrottsparken (för första och sista
gången) till en juniormatch. Vi voro rädda för
upptäckt, men vi klarade oss och jag kommer ihåg att motståndarlaget var IFK
Hallsberg, så vi måste se detta möte mot arvfienderna. Detta var upptakten till
mitt intresse för denna sport inom IFK. (OBS Ej för
plankningen), men för den runda bollen, som gett mig svett och tårar, glädje
och sorg. Men mest glädje.
Den första matchen, som spelades i Kumla under ordnade
förhållanden gick på Hallmenagärdet. Denna plats
fanns nedanför nuvarande Fylsta skola och matchen
spelades mot Hallsberg eller Vretstorp (jag har fått
olika uppgifter). Årtalet var 1912, alltså året innan vår förening bildades,
men anser jag detta var upptakten till vårt IFK, vilket bildades 1913. Omklädningen
skedde i buskaget i närheten och våra spelare uppträdde i fotbollskor
och dräkter, vilka betalades av spelarna själva (inget pjosk). Samma år blevo vi med i Riksidrottsförbundet, eller vad det hette på
den tiden.
Gamla Idrottsparken byggdes på frivillig kraft och blev invigd
med pompa och ståt. Märk detta, på denna tid fanns ej
grävskopor eller andra moderna medel, utan det var för medlemmarna att med egna
handredskap göra iordning en pampig arena för Kumla-idrotten.
Tänk vad tid och pengar det kostade att få en lämplig plats för
våra idrottsgrenar, för då hade andra sektioner kommit med i vårt program. Jag
var själv med och såg invigningen av vår första idrottsplats. Det var trångt om
platserna för att se och höra allt som förekom på vår nybyggda arena. Tänk att
Kumla fått en egen IP, där vi ungdomar kunde rumla om och leka med läderkulan
samt idka andra idrotter på löparbanor och i den intill liggande terrängen. Vilka
ljuvliga känslor att få komma ner i den färdigbyggda läktaren, sedan idka
idrott samt sedan få duscha och springa (märk springa) hem, ren samt fräsch
åtminstone i kroppen, men även i själen. Allt detta kan inte beskrivas, det
måste upplevas i idrottens anda.
Jag måste återkomma till fotbollen och vilka spelare som vi
fostrat. Vi ha här en hel del. Levi Sjöborg och Göte Ferm (den senare värvad från Brevens Bruk)
utgjorde ett backpar som av många ansågs tillhöra eliten i Sverige i fotboll. Vi
spelade då i div. II och där kämpade om serievinst samt avancemang till all-svenskan och Kumla hade ett aktat namn i svensk
fotboll. Det gick inte som vi hoppades, men vi kom på hedersam placering i
tabellen. Flera stjärnor att minnas från denna
glansperiod. Bengt Björkström, den som behärskade luftrummet från sin ch-plats. Och i kedjan Valter Hoffner
som höll god allsvensk standard och var fruktad för våra motståndare. Genom sin
dribblingskonst samt sina fruktansvärda målskott som ofta resulterade i nätrassel. Vi hade en virtuos på centern: ”Tigern”
Rosenberg, som inte rörde sig mycket på planen, men då och då plöjde ned allt
motstånd och raka vägen mot mål. PANG, där satt bollen där den skulle sitta,
till glädje för oss men till sämre för motståndarna. Han hade en underbar
förmåga att accelerera i rätta ögonblicket. Men så hade han allsvensk rutin
från Malmö och hade med framgång spelat i landslaget några gånger. Tänk vilka
stunder jag fick uppleva i vår Idrottspark.
Vi ha flera spelare som i Kumla fått
sin fotbollsutbildning. Här några: Rolf Thörner, Pelle Nyqvist, Hjalmar
Blomkvist och brodern ”Micke”, Ivan Larsson, Sune Pettersson, Pelle Yngvesson,
Leon Danielsson samt värvade Ramon Andersson. En del av dessa fingo i andra klubbar sina genombrott som fotbollsspelare,
men jag betraktar dem som Kumla-produkter. Jag höll på att glömma Sven-Ove
Svensson som kom från allsvenska Hälsingborg och fick jobb här samt blev
spelande tränare i vårt fotbollslag och förde upp oss i div. II. Å, vilken
taktiker och tävlingsmänniska han var. Han var hård på träningen, men han
fordrade lika mycket av sig själv och det blev resultat också, både av laget och sig. Han skapade en anda bland våra spelare vilket ofta
gav stora resultat. Heder åt denna kille.
Detta var ett axplock bland mina fotbollsminnen, men de får
stanna vid det här. Det finnes många namn som borde nämnas från gamla tider och
från senare år. Ingen får känna sig åsidosatt i mina kommentarer, utan alla som
spelat och som spelar i Kumla-dräkter skall hyllas. Ingen
nämnd men heller ingen glömd. ”Osten” Pettersson som i Degerfors färger repr. i flera
landslag är värd ett särskilt beröm. Men jag måste sluta
med detta, jag tror att det börjar bli lite tjatigt. Heder åt alla fotbollspelare.
Ni har gjort er plikt åt mej och för föreningen.
Jag vill, när det gäller fotbollen, rikta ett tack till nutidens
ledare, vilka jag hoppas fortsätter sitt arbete. Att offra
sin fritid åt Kumlafotbollens utveckling. Ni syns inte, men ni kommer att få
belöning av ungdomens (manliga som kvinnliga) framgångar i den idrottsliga, men
även den civila utvecklingen. Arbeta vidare det kommer att ge resultat. Sanna mina
ord.
I denna gren har många elitmän fått
sin uppfostran i IFK Kumla. Jag tänker framförallt på ”Myggan” Rosén, ett
energiknippe av stora mått. För att kunna offra sig helt i sina lopp, hade han
hemmagjorda träpinnar i sina händer och kramade samt tvingade sig att ge sitt
yttersta mot konkurrenterna och sig själv. Hans distriktsrekord på
Här har vi vår mest kända idrott. Och gissa vem jag tänker på. Rätt gissat, jo Werner Hardmo. Han
gjorde Kumla-namnet känt, inte bara i Sverige utan även utomlands. Hur många
svenska samt världsrekord han slagit tror jag inte han vet själv, men hans namn
förekommer i alla referat som jag samlat i mina tidningsurklipp. Han var en
underbar tävlingsmänniska. Alltid glad och vänlig samt leende i med- och
motgångar. Han var en god representant för hela vårt lands idrott. Heder Hardmo !
Denne Werner Hardmo hade flera
klubbkamrater som härjat i svenska prislistor: Anna-Greta Nyström, Sten Olsson,
Åke Andersson samt ledarsjälen Gunnar Ståhlberg, som var medlem i Sv. Gångförbundet.
Dessa samt många andra kommer i mitt minne att bevaras som goda repr. i vårt IFK. Nu på senare år
har gångsporten återupptagits på vårt program och hoppas jag dessa aktiva gör
heder för vår klubb samt på så sätt hedrar W. Hardmos namn. LYCKA TILL !
Denna gren hade vi förr på vårt program och där skapade vi fram
en svensk mästarinna, Stina Jutterström, som visserligen nära nog på hemmaplan
i Lerbäcksskogarna, erövrade ett SM för damer. En sak
att minnas samt hyllas. Orienteringssektionen bildade
senare egen klubb: Kumla OK, som med framgång härjar i Närkes och i Sveriges
skogsluffarlistor. Jag höll på att glömma Annie Danielsson (numera) Östbro, som fostrats i IFK:s
sektion och jag tror att hon även i dag förekommer i orienteringsreferat samt
gratulerar henne till framgångarna som tävlings- och ledarmänniska.
Även denna sport förekom i våra sektioner, men bildade efter
några år egen förening, Kumla Simklubb. Vi hunno i
alla fall under IFK-tiden upptäcka
förmågor som gjort sig kända i Närke samt i Sverige. Jag tänker framförallt på
Doris Ek-Pettersson, som under sin tid som simmerska
lade beslag på flera SM-tecken. Hon tävlade då för Örebro SS, men det var i
alla fall en Kumla-produkt.
Förr åkte man på vanliga bandyrör när det gällde
skridskotävlingar. Runt isen på löparbanan vid Idrottsparken.
En som var med då var Gösta Zarelius. Senare kom
cyklisten Arne Axelsson med flera. Lars Brikell införde tävlingsskridskor. Han har varit ordförande
i Närkes Bandyförbund under lång tid och skött skridskosektionen i Kumla ensam
under senare åren. Själv var han god skridskoåkare en gång i tiden och är det
säkert än.
Många har i min minnesskrift ej nämnts.
Men tro inte att Ni äro glömda. Jag vet vad ni
uträttat vid styrelse- samt idrottsledarbordet och på arenor. Arbetet är gott. Jag kan inte räkna upp alla namn samt resultat vilka förekommit
i vårt IFK-namn. Men det är många minnen som sammanbindes
med vår klubb. Det skulle taga åratal att nedskriva
allt. Den nya generationen kanske tycker jag fastnat vid den äldre tiden. Ni
som har framtiden framför er kanske kan sporras till ännu bättre arbete samt
resultat för vårt kära IFK Kumla. Jag vill rikta ett tack till alla ledare samt aktiva, som lämnat
sina poster. Fortsätt att hålla IFK-flaggan högt. En ledare som jag inte kan undgå att rikta ett ärligt tack till,
nämligen vår nuvarande styrelsemedlem Sven-Ove Cederstrand. Ett
tack för Ditt otroliga intresse för fotbollen samt för föreningen, för Din
aldrig sinande energi. Här har de yngre, ledare som aktiva, mycket att
lära. HEDER CEDER, fortsätt. Jag har nu lämnat skutan men intresset finnes kvar. Det rostar
aldrig. Hoppas att jag går med flaggan i topp. När någon varit med och slitit och arbetat samt offrat fritid
för en sak, så heter det alltid: detta skulle jag inte vilja ha ogjort. Men när
det gäller mig och mitt arbete för IFK samt för idrotten för övrigt, säger jag:
allt det jag offrat för idrotten skulle jag vilja ha ogjort och, ifall jag vore
ung skulle jag göra detta om igen, men i förbättrad upplaga.